Codylove

Denna undebara häst har hjälpt mig så mycket, han var den första jag hoppade oxer på och därmed övervunnit den rädslan, han har hjälpt mig ute på tävlingarna. Det känns så ovärkligt att i morron när jag ska till stallet så kommer jag behöva säga hejdå för evit, NEJ jag vill inte, jag vill ha den vackra Waldemar kvar vid liv han som har sina speciella hopp, han som drar tyglarna ur hönderna på en, han som alltid charmar en när man är med honom. Allt det här kommer aldrig kunna upplevas i gen.. 

Om man träffar mig irl så gråter jag inte men jag gråter inombords, jag vill inte gråta över en sånn sak mitt ute bland folk, ja det är förståligt men ändå. I morron när jag kommer till stallet så ska jag proppa i honom morötter han ska få njuta av sinn sista dag i livet. 

Stackarn det märks inte på honom man bara är sitt undebara jag och man tänker inte på att han är skadad/sjuk eller vad man ska säga. Han bara går där som den Waldemar han alltid har varit och alltid kommer vara.

Jag kommer sakna denna hästen sjukt mycket och jag kommer alldrig glömma honom.